1970-talet, sötsakernas årtionde
“Ät lördagsgodis bara på lördagar, aldrig annars!” ungefär så sjöng avantgardistiske M.A. Numminen på 70-talet.
Finländarna hade blivit helt sålda på sötsaker. Konsumptionen ökade till nästan sju kilo om året per person.
1970-talet var den så kallade Kekkonen-tiden. Det byggdes hela kvarter av förmånliga höghus av betong. Majoriteten av finländarna bodde nu i bostäder där det äntligen fanns rinnande vatten, egen toa och badrum. Hemmen möblerades med heltäckningsmattor, sammetssoffor och djärva mönster.
Efterkrigstidens stora åldersklasser klädde sig i sin ungdom i Marimekko-skjortor och långbyxor med breda byxben, yviga polisonger och blommiga scarfar hörde till. Livet var gott och delikatesserna slank ner.
70-talet var en framgångsrik tid för Brunberg. Produktionen ökade och lönsamheten var god, trots att staten började föra kampanj mot sötsakskonsumptionen.
Statens sockerupplysning tog skruv, sötsakskonsumptionen sjönk från början av 70-talets sju kilo till fem kilo.
En ny utmaning för sötsaksfabriken utgjorde också höjningen av accisen, vilket försvagade efterfrågan på fabrikens produkter och höjde företagets enhetskostnader.
De framgångsrika åren och tillväxten gjorde att fabriksbyggnaden från 60-talet blev för liten och under 1977-1978 lät Brunberg bygga en ny produktionshall på den intilliggande tomten, Mästarvägen 17.
Brunbergs prislista inkluderade nio produkter, av vilka de viktigaste var de samma som idag: tryffel, Alku-karameller, choklad och Kyssar.
Tack vare rationaliseringen och mekaniseringen var antalet anställda inte flera än 30-40, men ändå steg den årliga produktionen till omkring 600 ton.
På ett tjugotal år hade Brunbergs produktion gått flera gånger om den mängden sötsaker som på 50-talet hade krävt hundra kvinnors arbete för hand.