Lindfors karamellfabrik växer med fart (1906-1920)
Efter A.W. Lindfors död fortsatte Ivar Lindfors att utveckla karamellfabriken. De därpå följande åren var en framgångsrik tid för fabriken.
År 1907 tog fabriken in en 16-årig lärling från landet, Lennart Brunberg. Den unge mannen lärde sig koka karameller och började så småningom drömma om en egen sötsaksfabrik.
Villa Ilomäki blev för liten för den växande fabriken. Ivar Lindfors köpte då år 1908 en ny fastighet intill Stadsparken, en hörntomt vid den dåvarande Nya Berggatan (numera Linnankoskigatan) och Stadshusgatan, kvarteret 4/37.
Verksamheten i Villa Ilomäki hade kommit till sin vägs ände.
På den nya tomten bredde sötsaksfabriken ut sig i flera träbyggnader, där tidigare bland annat en allmän tvättstuga hade varit. En ny byggnad restes också på tomten.
Nu spred sig den härliga doften av lakrits och choklad i centrum av Borgå.
Nya sötsaker utifrån
Sötsaksfabriken drevs fortfarande med hjälp av flera familjemedlemmar. Karl Lindfors var sötsaksmästare och förman. Karl hade lärt sig branschen i Sverige och Amerika och använde sina nya kunskaper i arbetet. Enligt historieböckerna började man använda elektricitet i fabriken under Karls tid.
Karl och brodern Viktor Lindfors tecknades som fabrikens ägare 1909-1913. År 1913 startade företaget som aktiebolag.
Under samma tid ökade Ivar Lindfors verksamheten. Han bodde i Helsingfors och köpte upp företag i staden. 1910-1920 bytte Paul Iljinoffs sötsaksfabrik (grundad 1896), Ab William Wiik Oy (grundad 1909) och Ab Westerlund & Co (grundad 1897) ägare och införlivades med Lindfors fabrik.
Med de nya företagen växte Lindfors sötsaksfabriks produktsortiment. Man utvecklade också själv nya produkter.
Bland annat kom de gräddiga Alku-karamellerna från William Wiiks sortiment. De ryska sötsaksmästarna Sladkoff och Kulakoff hade gett William Wiik Alku-karamellernas recept (Läs mera om Alku-karamellens historia).
Alku-karamellen är en av Finlands äldsta sötsaker som fortfarande tillverkas.
Det tre våningar höga stenhuset växer fram
Nya sötsaker, företagsköpen och de läckra dofterna torde ha ökat försäljningen, för snart blev sötsaksfabrikens anläggningar igen för små. År 1914 beslöts uppföra en tre våningar hög stenbyggnad.
Arbetet tog tre år, för det var inte så enkelt som man hade trott. Grunden måste pålas för marken var så lös att byggnaderna på granntomten höll på att glida ner i hålet som hade grävts för den nya byggnaden.
År 1914 var händelserik också för Lennart Brunberg; han blev karamellkokare och snart också sötsaksfabrikens arbetsledare.
Det berättas att den då 23-årige Brunberg bland annat hade lärt sig att till julen – sötsaksfabrikens viktigaste säsong – måste man förbereda sig redan tidigt på våren. Lagren måste fyllas till bredden. Den här vetskapen skulle han behöva några år senare.
Socker på kort
År 1914 förde också med sig en tredje, tråkig, händelse: det första världskriget bröt ut 28.7.1914. Kriget inverkade på invånarnas vardag på många sätt, bland annat i form av brist på livsmedel.
För att maten skulle räcka till åt alla började man ransonera. Livsmedlens priser steg snabbt och socker fick man på kort.
På våren 1916 togs sockerkorten i bruk. Lindfors fabrik hade då 33 anställda och produktionen var omkring 126 ton karameller om året. Till att börja med fick man ett halvt kilo socker per person, men fram till 1917 hade mängden minskat till 200 gram.
Föreningar, kafeterior och bagare – också sötsaksfabriker – fick socker enligt kommunalstyrelsens övervägande, om det blev över från privatpersonernas sockerkortskvot. Lindfors produktion sjönk naturligtvis och nästa gång produktionen kom upp i 1916 års mängd skedde inte förrän sju år senare, 1923.
För sötsaksfabriken var ransoneringen ett huvudbry, övriga råvaror var också knapphändiga. Åren 1917-1918 var svåra år för sötsaksfabriken, men någonting bra hände också: den tre våningar höga stenbyggnaden blev färdig 1917.
Byggnaden står fortfarande på sin plats, för ögonblicket tom.
I företagets styrelse det året då byggnaden blev färdig satt Ivar Lindfors, ordförande, Axel Lindfors och Ivars son, Ragnar Lindfors. Som genom ett under klarade man sig genom de svåra åren.
År 1920 var Lindfors sötsaksfabrik det näst största företaget i Borgå.
