50-talet: Kyssar, televisioner och de första ”svinnpåsarna”

Bakom låg krigsåren, städerna växte och levnadsvillkoren förbättrades. Många flyttade in i de nya moderna frontmannahusen och bildade familj.

Nya trender strömmade in från världen utanför och ungdomarna stoltserade med så kallade ”lättähattu”, en baskerliknande platt hatt, på huvudet och brylkräm i håret.

Vida kjolar och jeans sågs i affärerna – och Negerkyssar, år 1951.

Kyssarnas know-how kom från Danmark, varifrån också en Kyssmästare inbjöds att starta produktionen.

Sötsaken med den runda våfflan, den luftiga skumfyllningen och det tunna chokladöverdraget blev snart en av Brunbergs populäraste produkter.

Läs mera om Kyssens historia.

Brunbergs sortiment inkluderade omkring 40 sötsaker, en mycket mindre mängd än innan krigen. De huvudsakliga produkterna var karameller, choklad och lakrits. Fabriken tillverkade också sötsaker med omslag som kunderna själva fick välja.

Televisionens inträde i hemmen

För Brunberg-Lindfors fabrik var 50-talet inte enbart kyssar och drömmar. Det handlade också om utmaningar.

Ett problem var ransoneringen som inte tog slut förrän år 1954 då man började se bananer och apelsiner i affärernas hyllor.

Råvaror var äntligen tillgängliga – men å andra sidan hårdnade konkurrensen med avregleringen av marknaderna.

Efterfrågan på sötsaker föll, vilket gjorde att flera inhemska sötsaksföretag stötte på ekonomiska svårigheter, så också Brunberg-Lindfors.

Den höjda accisen och de efterföljande högre priserna förklarar delvis den fallande efterfrågan.

På 50-talet ökade reklamen och i början av årtiondet gjordes framför allt reklam för tobak, sprit och sötsaker. Televisionen smög in nya produkter i de finska hemmen. Brunberg gjorde ingen reklam, företagets goda rykte hade spritt sig – och gör det fortfarande – tack vare produkter av hög kvalitet.

Börje Brunberg brukade säga att det enda en bra produkt behövde förutom recept och maskiner var yrkeskunskap. Recepten hemlighölls inte, för produkterna blev som man ville ha dem med långt gången yrkeskompetens och erfarenhet, ”karamelltumme”.

Summan av många variabler gjorde att årsproduktionen föll till knappt 150 ton. Så sent som år 1949 hade produktionen nått 400 ton.

Företaget letade efter expertis utifrån, bland annat genom att utse Borgåbaserade Puristustuote Oy:s VD, Yrjö E. Miettinen, till styrelseordförande.

Livet i en sötsaksfabrik

Sötsakerna i Brunberg-Lindfors tillverkades i de flesta fall för hand, maskinerna var få.

Företaget hade över 100 anställda, de flesta kvinnor. Karamellmassan knådades och drogs för hand och karamellerna papprades med flinka fingrar. Skickliga kvinnor kunde pappra över 40 kilo sötsaker under en dags arbete.

I det tre våningar höga stenhusets nedersta våning tillverkades choklad. I andra våningen låg förpacknings- och leveransavdelningen och i tredje våningen kokades lakrits och Alku-karameller. Lagret låg på vinden.

Byggnaden var opraktisk. Man sprang mycket i trapporna och tunga kokkärl och förpackningar lyftes från marknivå till våningarna uppe med hjälp av vinsch, krok och vajer. Efter krigen skaffade man också en slags varuhiss till fabriken.

Börje Brunbergs son, Tom Brunberg, smet som liten i smyg till fabriken från det intilligande hemmet. Fabriken var ingen säker plats för barnen – men den var spännande. Då fadern kom in gömde han sig under kvinnornas arbetsbord, tills de sade att ”faran är förbi”.

Då och då knackade det på Brunberg-Lindfors dörr och någon frågade efter sekunda varor. Sedan dess har Brunberg tillhandahållit så kallade ”svinnpåsar”, som enligt vad man vet var likadana bruna papperspåsar på 60-talet som idag.

År 1958 beslöts lämna bort namnet Lindfors och fortsätta som Brunberg Oy.

I slutet av årtiondet hade verksamheten återigen blivit lönsam.